Benämningen väderkvarn kommer av att man förr i tiden oftast använde ordet väder för blåst, i betydelsen strömmande luft. Översatt till dagens språkbruk skulle således väderkvarnen benämnas vindkvarn i likhet med hur man benämnde dessa i Skåne, vindmölla. Holländaren, hättekvarnen eller mamsellkvarnen karaktäriseras av att endast den översta delen av kvarnhuset, den roterbara toppkupolen = hättan, är vridbar. Vingarna var monterade på hättan. Hättans vridanordning består av ett kranshjul med kedja, som handhades utifrån stenomgången. Hättan vreds genom ett optimalt utnyttjande av vindens kraft på vingarna. Kvarnhuset på en holländare är ofta byggt i sten eller trä.
I Skåne byggdes oftast endast sockeln i sten, övrig konstruktion så som bölet/kvarnkroppen och naturligtvis den vridbara hättan byggdes av trä.
Holländaren kan byggas betydligt större än en stubbkvarn = stubbamölla, som oftast är helt byggd av trä. Stubbkvarn är en äldre typ av väderkvarn, som utmärks av att hela kvarnhuset vrids kring en “stubbe” eller “stolpe”. Stubbamöllorna förknippas ofta med Öland. Södra Kvarnen är en holländare som byggdes 1886 och är en av de sista möllorna som byggdes på Österlen. Södra Kvarnen tillhör den större modellen holländare med tre loft/våningsplan. Kvarnen har fortfarande kvar hela den ursprungliga inredningen.
Beteckningarna uppifrån och ner är: Hätta, hissloft, kvarnloft och broloft. På kvarnloftet finns det tre malverk med tillhörande tre genom-gående schakt ner till broloftet. På broloftet fyllde man säckarna med den malda säden och där står även en sexkantssikt och en kross. Markplanet har en rejäl stensockel som är förankrad berget. Mittaxeln, som består av en mycket tjock trädstam i ett stycke, kallas spindel eller hjärtaxel. Spindeln går igenom hela kvarnkonstruktionen och håller upp hela maskineriet i trä.
Häst och vagn med säd kördes in i kvarnfoten genom den stora porten i söder. Järnringen där hästens tömmar bands vid norra porten, under väntan på avlastning av säden finns fortfarande kvar! Ekipaget lämnade kvarnen genom den stora porten mot norr.
Markplanet/stenfoten har luckor i taket och luckor finns på samtliga plan. Med hjälp av en kedja och ett roterande hjul på hissloftet, hissades säckarna med säd upp från vagnen till hissloftet. På hissloftet tömdes säden ner i schakten, som går ner till respektive malverk i sten på kvarnloftet. De runda stenarna/malverken med en diameter på 1,50 meter består av två stenar i varje malverk. Den undre kallas liggaren och den övre löparen. Kvarnstenarna höggs ut i Gislövshammar och transporterades till Brantevik för montering i kvarnen. I Gislövshammars östra del, på klipporna i vattenbrynet, ser man fortfarande ringar i klipporna där kvarnstenar huggits ut.
Från malverken transporterades den malda säden ner i schakten till broloftet. Säden fylldes där i säckar, vägdes och kunde senare avhämtas. Både den stora vågen och mjölnarens fasta pulpet finns kvar. Kön med bönder, hästar och vagnar som ville lämna spannmål, kunde under skördetiden bli väldigt lång framför kvarnen.
På markplanet inne i kvarnfoten finns en liten nisch med ett fönster, där kvarndrängen kunde sova. Mjölstoftet inne i kvarnen kunde självantändas om detta blev för tätt inne i kvarnen, det var alltid en överhängande fara.
Troligtvis blåste vingarna ner någon gång på 1950-talet, efter detta installerades el i kvarnen och en 20 hästkrafters råoljemotor/tändkulemotor som drev malverken.
De övriga husen
Kvarnägaren bodde tidigare på nuvarande Möllekroken 4, mjölnarbostaden fram till någon gång på 1930-talet. Det blev då ett arvskifte och en arvinge övertog mjölnarbostaden som låg inbäddad i en äppelodling fram till dess Möllekroken byggdes. Den andra arvingen övertog kvarnen, förrådshuset bredvid kvarnen som kallades Nedjan och den långa ekonomibyggnaden.
Innan arvsskiftet rymde mjölnaren ut Nedjan två gånger om året för dans och fest för Södra Branteviks ungdomar; till midsommar och till skördefesten.
Nedjan på 50 kvm byggdes om till bostad efter arvskiftet på 1930-talet för den nya mjölnaren och hans familj. Enligt uppgift hade familjen flera barn. I huset fanns två ingångar, två tamburer, tre små rum, kök och WC med tvättställ. Vinden var som brukligt inte utbyggd utan användes för förvaring. Man nådde vinden med en mycket smal och brant fast trappstege. Huset hade inte renoverats sen ombyggnaden på 1930-talet, så det var relativt nedgånget när Håkan Tunander köpte Södra Kvarnen 1984.
Ekonomibyggnaden hade av Ove Brantling, den tidigare ägaren, delats upp i tre lika stora utrymmen, som motsvarar längans olika byggetapper. Den norra delen av huset var helt omvandlat till ett kylrum där minkmat förvarades. Massor av isolering fanns i golv, väggar och tak samt ett stort kylaggregat. Den delen är den äldsta och byggt som ett korsvirkeshus. Den södra delen uppläts för hästar. Den mittersta delen med stor port ut mot gården, var ett tidigare vagnsförråd som användes som förråd.
Stenhuset på gården är en före detta bagarstuga, som tidigare hade ugn och skorstensstock, båda är rivna. Under Ove Brantlings tid stod det tre ponnys i stenhuset och även i kvarnen stod hästar inackorderade