MELLAN KÅS OCH HAMN
På Norra Brantevik kan vi idag urskilja tre stadier av människornas kontakter med sjön. Samma stadier har naturligtvis funnits på Södra Brantevik, men där är monumenten antingen raserande, eller på grund av sin natur svåra att upptäcka.
KÅSARNA
“Kåsar” har existerat sedan urminnes tider. Troligen var det Simris bönder som rensade upp fåror från stranden och ut i sjön och omgav dessa med skyddande stenpirar. Där drog man upp sina båtar som då låg väl skyddade även vid oväder.
Vid västlig storm kan vi längs vår norra strand tydligt se fem av dessa åtta Kåsar, registrerade som fornlämningar med namn efter sina sentida användare
LÅNGA KAR
I augusti 2017 slutfördes restaureringen av stenbryggan Långa Kar på Brantevik, vilken efter en specialinventering genom Regionmuseet Kristianstad i februari 2014 klassificerats som fornlämning.
Enligt uppgift tillkom Långa Kar på 1700-talet, ochdå var Norra Brantevik fortfarande jungfrulig mark. Karet anlades på Bönderna i Simris samfällda mark, benämnd “den odugeliga sanden”, som senare blev föremål för inflyttning från bland annat ättlingar till ovannämnda bönder.
Den arbetskraft som vid denna tid fanns tillgänglig för att bygga piren fanns alltså i Simris, och det berättas att man utnyttjade vintern genom att lägga byggstenarna på isen, och sedan låta dem sjunka ner på plats. Med tanke på vintrarna på Österlen, och all den kraft som havet då visar, var det en prestation att bygga bryggan. Att idag göra en restaurering visade sig trots alla underlättande maskiner inte heller vara helt enkelt.
Varför behövde bönderna en brygga? När Carl von Linné besökte Simris by under sin Skånska resa kunde han konstatera att man där hade tobisnät. Bönderna i Simris fiskade alltså, något som ibland kunde ha stor betydelse för överlevnaden, och att då ha en brygga var naturligt. På 1760-talet fick bönderna tillstånd att själva transportera och sälja sina produkter. En betydande bondeseglation bröt ut i vårt land. Kanske deltog även Simris bönder i denna handel, och lastade sina båtar från Långa Kar. Kanske hade man sedan de så viktiga varorna ved och timmer med på återresan? Så småningom befolkades Brantevik, och då sköttes fiske och frakter av dess invånare. Fram till 1900-talet använde fiskarna på Brantevik Långa Kar för att landa fisk. Sedan förföll Karet, men räddades genom en restaurering tack vare kontakter med Riksantikvarieämbetet år 1975.
NORRA HAMNEN
Byggdes av sitt Hamnlag år 1838, och det är forfarande Branteviks Norra Hamnlag som äger och sköter hamnen.
Kåsar, Kar och Hamnar hade ingen betydelse för den kommande utvecklingen som slutligen ledde till att Brantevik år 1899 ansågs vara den största skutorten i Sverige. Det hade däremot det know-how som förvärvats under utnyttjandet av de tidigare byggena. Den huvudsakligen internationella fraktfarten pågick mellan åren 1870 och 1920, varefter Brantevikarnas marina epok gick i graven med flaggan i topp. Det är på Sjöfartsmuseet Hoppet som denna fantastiska historia numera hålls vid liv.
Branteviks Samhällsförening erhöll medel för restaureringen av Långa Kar från
LÄNSSTYRELSENS I SKÅNE LÄN KULTURMILJÖVDELNING
SAMT DESS AVDELNING FÖR JORDBRUKSVERKETS LANDSBYGDSPROGRAM,
VARAV DEN SENARE ÄVEN FÖRMEDLADE EU-BIDRAG.
