Ögonvittnesskildring berättad av Bengta Brange
En stormig höstnatt i november 1905 väcktes vi i mitt föräldrahem av en granne, som bad oss sätta ljus i fönstren ut till gatan. Det var en kolsvart natt. Ingen gatubelysning fanns.
Anledningen var att en skuta strandat nästan rakt utanför fönstren, vid norra hamn-armen, just där den kröker sig ut mot havet. Jag var sexton år, äldst av hemmavarande syskon. Min äldste bror och min far var inte hemma. Far var till sjöss. Mor steg genast upp och efterkom uppmaningen. Naturligtvis följde vi barn med. Aldrig skall jag glömma den syn som mötte oss.
Sedan långt tillbaka har vid Brantevik funnits en raketapparat. Denna hade nu mannarna placerat vid norra hamnen. Till den hörde ett strandljus. Dess ljussken sträckte sig visserligen inte så långt, men man kunde ändå se de fräsande vågorna, som vitskummande slog över vågbrytaren och där borta i hörnet ett svart föremål.
Masten var kapad – riggen låg i vattnet vid sidan om – men kring den stumpen som var kvar rörde sig några figurer sysselsatta med att blossa. Det påstods att de eldade upp sina sängkläder för att ådraga sig uppmärksamhet. Allt under höga rop på hjälp. Det var förfärligt. Det skar som knivar genom en.
Vem kunde det vara som strandat därute i denna stormiga natt på denna svåra kust ? Kanske rentav en Branteviksskuta ? Det fanns många som voro på sjön. Så flöt namnbrädan iland. Vilken lättnad. På den stod: Marshall Vindau. Men det var nödställda människor likafullt och det fanns väl andra som saknade dem.
Mannarna vid apparaten gjorde sitt bästa. Den ena raketen efter den andra avsköts, men i den starka blåsten drevs de långt från skutan. Till slut återstod bara en raket, men då hade novembernatten ersatts med en grå gryning och stormen något bedarrat. Det var nu lättare att se vad som borde göras.
Raketapparaten flyttades norr om hamnen och nu äntligen lyckades de ombordvarande få tag i linan. Vilket jubel från de många människorna på stranden. Stora och små, unga och gamla, drog i räddningslinan. Eftersom masten var så låg, blevo de grundligt överspolade av vågorna, när de sittande i korgen drogos iland. Den förste som kom iland var kocken, en liten påg, svart, smutsig och genomvåt. Kvinnorna på standen gräto. Och nu kom problemet, vem som skulle ta hand om dem. Inte ett ord svenska kunde de. Det fick väl bli teckenspråket till att börja med.
Som bekant är kaptenen den siste som lämnar sitt fartyg. När kaptenen och styrmannen skulle skiljas åt inträffade ett intermezzo. Linan fastnade i riggen som låg i vattnet. Hade kaptenen varit ensam, hade det nog varit svår för honom att klara det. Innan de skildes, föllo de i varandras armar och kysste varandra.
Stor var spänningen på stranden när kaptenen var ensam kvar, men allt gick lyckligt och glädjen var stor. Var skulle nu de människor som kommit iland totalt utblottade, inkvarteras ? Befolkningen var hjälpsam, när det gällde kläder, och en tom loge blev deras hem för tillfället.
Det var inte så trevligt att få dem i huset. De hade ohyra, vilket väl inte var så ovanligt på den tiden.
Marshalls besättning fick gå här länge innan det kunde ordnas med deras återresa. Lasten, som var en trälast, lossades och lades upp på stranden och först fram på vårsidan såldes den på auktion. Skutan blev vrak.
Men aldrig glömmer jag och flera med mig tremastskonaren Marshalls förlisning en stormig novembernatt 1905.