BRANTEVIKS SPÄNNANDE HISTORIA
En nyinflyttad brantevikare eller en besökare på Brantevik ställer sig förmodligen undrande till att det i detta lilla samhälle finns så mycket tvåsamhet. Två små hamnar, två kvarnar, två skolor, och än i dag detta tal Norr och Söder. Man kunde tro att det hela hade sin grund i en fix idé, men i själva verket finns det en naturlig förklaring. Den heter Bäcken. Idag till synes helt oskyldig där den skymtar fram vid sitt utlopp i havet vid Bäckudden. Bäcken var förr en synlig gräns mellan Simris och Östra Nöbbelövs socknar. Detta innebar att skatteintäkterna gick till respektive socken och det var socknen som stod för den samhälleliga servicen och som därmed kom att dubbleras.
Gislövs och Simris byar genomförde enskiftet år 1816 repektive 1820, och därvid förlades byarnas utmarker till den ”odugeliga sanden” längst ner vid kusten. Gislövs utmarker låg söder om Bäcken och Simris norr om. Vi denna tid började Sveriges jordbruksbefolkning att bli övertalig, men på den ”odugeliga sanden” kunde ungdomar från Gisöv och Simris få en ny tillvaro. Där fanns det mark att bygga på, och i sjön fanns det fisk att livnära sig på. Det var alltså invånarna från två olika byar, som efter hand flyttade ned på var sin sida om Bäcken. Varje sida skötte sina egna angelägenheter, på Norr styrde Norra Hamnlaget, på Söder gjorde Södra Hamnlaget detsamma.
Med denna historia i bagaget började Brantevik sin bana som det yngsta fiskeläget vid vår kust, och vid mitten av 1800-talet hade det efter kraftig tillväxt också blivit det största. Brantevikarna hittade sedan snabbt sin nisch som hemmaort för fraktfart under segel. Den första dokumenterade handelsresan ägde rum redan år 1812, och gick till Blekinge med saltad ål, det var under vrakekornas tid, och därefter följde de små jakterna. Fraktfarten inleddes dels med frakter inom Östersjön, dels med handel i kustfart främst längs Skånes, Blekinges, Bornholms och sydöstra Danmarks kuster.
Med nästa generation Brantevikare utvecklades en renodlad internationell fraktfart som gjorde namnet Brantevik känt på haven. År 1899 ägde Brantevikarna genom partrederier 118 stycken skutor, och var därmed detta år den största hemmaorten för segelfart i Sverige (där fortfarande halva tonnaget låg under segel). Att samhället inte hade någon hamn vållade uppenbarligen inga bekymmer – hade man någon gång ärende hem ankrade man på redden, vilket kallades att ”tala ve” (tala vid). Inte sällan blev det tillökning i familjerna ca 9 månader efter sådana besök. De barn som föddes då kallades “tala-ve-glyttar”. Glytt är ett skånskt ord för barn.
Under första världskriget steg priserna på skutor kraftigt, och med siktet ständigt inställt på nya möjligheter sålde man nu en stor del av partrederiernas skutor med god vinst. Av de nästan 120 skutorna vid sekelskiftet 1900 återstod på 1920-talet endast ett 30-tal. Den affär som omtalas som den allra bästa gällde en bark som inköpts för 26.000 kronor år 1914, och som år 1917 såldes för 200.000 kronor. Den del av den marina yrkeskåren som nu ej längre var engagerad i Branteviks skutor sökte sig nu till rederier på andra orter med modernare flottor.
På Brantevik fortsatte fraktverksamheten med de kvarvarande skutorna, som efterhand blev allt färre. Vid mitten av 1950-talet, då endast ett par farkoster återstod, meddelade försäkringsinspektionen att Assuransföreningen Hoppet, som försäkrat Branteviks skutor sedan 1871, inte längre fick fortsätta verksamheten på grund av bristande underlag. Nu hade en epok gått i graven, men i Assuransföreningen hade man redan förutsett denna utveckling, stadgarna till Stiftelsen Hoppet låg klara sedan 1951, och Assuransföreningen ombildades raskt till den stiftelse som fortfarande äger och driver Sjöfartsmuseet Hoppet.
Brantevik har två gamla hamnar, båda från 1830-talet, en på norr, en på söder. Dessutom tillkom en fiskehamn på söder år 1933. Brantevikarna började sin tillvaro med fiske, och denna verksamhet har bedrivits här med upp- och nedgångar under hela ortens existens. Just nu finns det inte en enda heltidsarbetande yrkesfiskare i Branteviks hamn, men några mindre fiskebåtar ligger kvar, och i övrigt används fiskehamnen främst av fritidsbåtar. Jakten HOPPET av Brantevik, byggd här av ideella krafter, med jungfrutur år 2002, ger oss möjlighet att få en uppfattning om hur de små skutorna som startade Branteviks marina epok såg ut och fungerade. Läs mer på www.jaktenhoppet.com! Och grattis till att du nu kommit ända hit i denna text, för om du nu så önskar kommer du under din vistelse här även att kunna höra historiens vingslag….
Läs vidare om naturen kring Brantevik här.