Naturen runt Brantevik är varierad och tillgänglig. Här njuter du av den öppna horisontlinjen åt öster där solen går upp ur morgondiset och av Bornholms siluett som avtecknar sig i horisonten. Här möts himmel och hav som ger det blå ljuset som konstnärerna inspireras av.

När den ostliga stormen ligger på bryter vågornas skum in över land mot klippor och pirar. På hösten sträcker sjöfåglarna nära land till fågelskådarnas glädje. Vintertid kan snöstormen från nordost vara bister. Våren kommer med ljuset och värmen, dimman drar in över land, det ångar ur åkrarna. Sommartid kan Du ta ett morgondopp i Vejakåsen* eller njuta av solen från någon klipphäll.

Skåneleden följer kusten via Simrislund och hällristningarna, över Simris fridlysta strandängar med ovanliga växter, bl a orkidéer. Leden fortsätter vidare genom fiskeläget och söderut på Grönet. Här har Du en magnifik utsikt från Rörsbacken över bukten med Gislövshammar längst ut på udden, ca 3 km bort. På vandringen passerar du genom buskage av hagtorn och nyponros. På våren hörs fågelsången från bl a näktergal. Våren, men även sommaren, bjuder också på en rik flora: backsippa, strandtrift, blåeld mm. Stigen går över stättor och bäckar, genom dungar av ask, alm ek och lönn.

Från Brantevik och norrut går det också bra att ta sig med cykel, söderut ska en cykelväg vara färdig om några år.

Geologiskt har kuststräckan mycket att bjuda på. Många av jordens tidsåldrar kan studeras här. I landskapet finns spår av gruvdrift. Landskapet är rikt på fornlämningar.

Längre in åt land tar odlingslandskapet vid, ett lapptäcke i nyanser av brunt, grönt och gult beroende av årstid och gröda. Hus, gårdar och trädsamlingar ligger utspridda i det böljande landskapet som genomkorsas av mindre vägar. I backarna upp mot Simris och Gislöv ligger Klingsrör och avtecknar sig mot himlen i solnedgången.

* Under samhällets första period fanns det inga anlagda hamnar. Längs stränderna skapade man enbåtshamnar genom att röja undan så mycket sten att vattendjupet tillät att en båt kunde tas ända fram till land. Dessa små hamnar där man fick skydd för sina farkoster kallades kåsar. I vejakåsen lossades ved (vedkåsen).